tankar av tacksamhet.

Jag läser en bok nu av Ulla-Carin Lindquist, "Ro utan åror". Det är en verklighets skildring av hur det är att leva med ALS, och hur det är att leva med en familjemedlem som drabbats av en sjukdom med döden som enda utgång.
Faktum är att den här boken har fått mig att ändra synen på livet.
Man ska vara så otroligt tacksam för det man har, man ska uppskatta det lilla.
Den lilla handlingen och dem små orden. Allt är betydelsefullt.
I boken skriver Ulla-Carin att hennes då snart nioåriga son sa till henne, sin dödssjuka mamma, att "varje sekund är ett liv".
Den meningen har liksom etsat sig fast i mitt huvud. För vad kan vara mer sant? Livet finns just här och nu. Varför ägna tid åt att störa sig på småsaker, onödigt att slösa bort livet på det sättet. Istället är det viktigt att värdesätta det man har.
Att man får vara med när det verkligen händer.
När livet finns.

Jag har vissa personer i min närhet som gör mitt liv, som gör livet värdefullt. Jag kan inte tänka mig hur mitt liv skulle se ut om dem inte fanns..
Samtidigt vill jag tro att tanken på det gör livet mer levande.

Enyoy the ride

Hoho i morgon ska jag rida min första lektion! Det ska verkligen bli så himla kul:) Vet knappt ens hur man tar sig upp i sadeln men det löser dig. Matilda och jag ska rida privatlektion. Vi var bara tre personer som var anmälda till nybörjargruppen..., hon som vi prata med på ridskolan tyckte att det var bättre att vi började med några privatlektioner och sen hoppar på den redan startade nybörjargruppen. Jag tycker det är bra för då hinner man känna efter lite, både om jag klarar av det trots allergin och om jag verkligen tycker att det är kul och nåt jag vill hålla på med.

Nu sitter jag i soffan och känner mig lit mörbultad. Halkade på en isfläck när jag gick hem förut och slog i rumpan värsta hårt. Livsfarligt att röra sig ute i dessa dagar. Snövallar så höga att man bokstavligt talat får klättra över dem för att ta sig över gatan. Det hänger galet mycket istappar från alla tak och det är lavinvarning vid i princip varje hus men passerar. Och när jag gick hem snöade det och på en liten lurig isfläck hade ett snötäcke lagt sig och vipps så låg jag där på trotoaren och sprattlade. Upp fort som tusan, ont gör det inte förrän man gått några steg från olycksplatsen.
Nu har jag en blå skinka.




Måste visa en finfin tavla som jag ska beställa från perlanliving.se

jag ser min fågel, svinga sig mot skyn.

Jag har drabbats av halsont. Så jäkla typiskt, bara för att man börjar träna så ska sjukdomarna smyga sig på. Trots det körde jag ett vattengympa pass nu i kväll. Första gången och det var helt okej. Rätt komiskt rent av. Nu luktar jag clor och min hud är så torr att jag inte kan sträcka ut fingrarna utan att huden spricker. Nice..

Helgen spenderades i Stockholm vilket var riktigt fint. Det var ett tag sen och jag har saknat det. Vi tog det mest lugnt, var ute en sväng och gick runt på söder. Fikade och bara myste. På lördagkvällen träffades typ halva släkten hos Linnea i deras nya fina hus. Vi firade att Zeritu tagit sin examen och dessutom fått ett lärarjobb på en gång:) Sjukt duktig!
Annars myste jag mest med världens finaste bebis, Marlon<3 Han har blivit så stor och fin! Älskar verkligen den lilla fina ungen. Han är som balsam för hjärtat.
Det bästa är ett han faktiskt är lite min, min systerson.
Jag är så stolt över att vara hans moster:)

Till min Johan.

News

Uhu vi åt pizza nu i kväll. Nu mår jag så där skulle man väl kunna säga. Att man aldrig kan hejda sig.., äta tills man mår illa det är fan ingen höjdare. I morgon ska jag börja träna. Det är helt Sant. I morgon efter jobbet händer det.

En kul och helt oväntad nyhet är att jag förmodligen ska börja rida! Haha, jag vet. Matilda på jobbet kom med idén en dag och jag sluka den med hull och hår. Det verkar ju så sjukt härligt och jag är faktiskt riktigt sugen. Det här är min chans känner jag, jag skulle aldrig hoppa på en nybörjar kurs helt själv och det finns nog ingen annan i min närhet som vill börja rida heller. Den här chansen lär alltså inte dyka upp igen, så nu ska det ske:) ProblemETT är att jag är allergisk. Men jag ska banne mig klara det ändå. Nu gäller det bara att det blir en nybörjar grupp, annars är det ju lite kört.

Ted

När mamma droppa bomben att dem skulle köpa en hundvalp ska jag ärligt säga att jag inte blev allt för glad. Jag är ju allergisk. Såg framför mig hur jag inte skulle klara av att gå hem längre.
Men tanken på den där lilla hundvalpen växte och jag började gilla läget. Jag bestämde mig för att jag skulle klara av det trots allergin. Man måste kunna vänja sig..
När han sen föddes var jag uppriktigt glad att den där lilla killen faktiskt skulle flytta hem till mamma och pappa. Mamma åkte och hälsade på honom när han var några veckor gammal(första bilden), och när hon kom hem kunde man inte annat än längta tills att dem skulle hämta hem honom.
Nu har han varit hos dem i lite mer än två månader och jag skulle för allt i världen inte byta bort honom. Jag tar allergimedicin varje gång jag går dit och med det klarar jag honom bättre och bättre för varje gång. Förra helgen gosade jag med honom jättemycket och satt på mattan där han alltid ligger. Men kände ingenting. Så himla skönt.
Jag kunde aldrig tro att jag skulle älska den där hunden så som jag verkligen gör. Han har så mycket personlighet och han är min lilla älskling nu.

Så här har ni honom.
Ted<3








Han har en helt galen tillväxt hastighet.. När dem hämtade honom i slutet på november vägde han knappt sex kilo. Förr förra helgen togs det sista kortet och då vägde han 18.7. I går vägde han 20.8..

Grany

Tänkte bjuda på en bild i dag.
Det här är jag och min älskade farfar. Bilden togs i somras när vi var och hälsade på honom i Estland. Han var väldigt sjuk då och jag trodde verkligen att det var sista gången som vi sågs. Någonsin. Hans njurar höll på att lägga av och han hade värden så dåliga att man inte vågade genomföra dialys utan att det var med hans liv som insats. Hans blod höll på att förgifta honom.
Men han kämpade som ingen annan kan och på min födelsedag, en månad efter att vi varit där, ringer han och säger att han nog är frisk nu, eller i alla fall friskare. Läkarna förstod ingenting. Han hade lurat döden. Igen. Han är en överlevare min grany.

Min farfar lever med ett hjärta som bara fungerar till 48 % men i mina ögon har han ett hjärta så stort och starkt att inget mätinstrument i världen kan veta hur stark han egentligen är. När jag var liten var vi bästa kompisar och han kunde Allt. Han vände pannkokor i luften, odlade klubbor i farmors krukväxter och på sin 70 års dag visade han alla att han faktiskt kunde stå på huvudet.
Jag har alltid varit stolt över min farfar.
När han var i min ålder hade han upplevt mer än många hinner uppleva under en hel livstid.
Mer än vad någon ska behöva uppleva under en hel livstid.
Han har ett beundransvärt mod och en styrka som ingen kan klå.
Han har alltid betytt, och kommer alltid betyda otroligt mycket för mig.
Jag älskar dig farfar<3

Ballerina, you most have seen her. Dancing in the sand

Gardinen har anlänt och sitter nu uppe i fönstret i köket. Men det var med nöd och näppe att den kom upp..jag har nu insett hur sjukt svårt det är att knyta fina, likadana, rosetter..och hur sjukt svårt det är att rulla upp rullen helt rakt utan att det ser ut som att hela gardinen hänger på halv stång. Men efter att jag öst ut all min aggression över gardinen och förbrukat en hel dagsranson tålamod sitter den nu i fönstret och är finfin.



Jag läser en så himla bra bok just nu. "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer. Jag älskar typ henne, hon är så himla äkta och rak på sak. Hon sätter liksom ord på allt som ingen annan har döpt. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva och uttrycka mig som hon. Precis så. Istället trasslar man in sig själv i orden och snubblar över meningarna och tillsist vet ingen ens vad man menar.
I boken skriver hon väldigt öppet om sig själv och sin uppväxt, om sin familj och sin karriär. Hon delar med sig av sina livserfarenheter och sin vardag.Det ligger väldigt mycket känslor i det hon väljer att skriva om, man dras liksom med i en känslomässig bergochdalbana med både humor och sorg. Halva boken är skriven i bloggform och taget ur hennes egna blogg vilket inte är helt vanligt i en bunden bok, men jag gillar det.
Ett tips för alla er som gillar Mia och Klara. Läs den här!