Om man skulle ta och ge sig på det här igen då. Folk tjatar ju så pass menar jag.he.
Den sjätte maj kom och gick. Och jag är så jäkla glad att det är över!
Sjukt mycket ångest har äntligen flytt och jag fick ta mina vingar och flyga ett ärovarv.
Det finns ingen som någonsin kan förstå vilken enorm press det är att göra gesällen. Ingen alls, förutom den som själv varit där, den som själv stått där med darrande händer och bara velat springa där i från..Så långt bort man kan, dit ingen kommer i håg att man ens nämnt ordet gesällprov.
Ångesten över den press det är att bli bedömd på det man jobbar med varje dag är oändlig.
Ångest över att behöva berätta för folk hur det gick.. Ångest över att kanske missa på fler än tre moment och behöva göra om allt. Ångest över att behöva bevisa sin kunskap för eximinatorer, för kunder, för arbetskamrater, för vänner och familj.
På gesälldagen ska tolv moment utföras. Allt på tid. Allt bedöms. Ett schema är gjort och ska följas till punkt och pricka. Skisser över allt man gör och deklarationer över färg och permanent ska vara gjorda och ska visas upp på plats. Man står själv för modeller till alla moment.
Den sjätte maj 2010 var den sjukaste och mest krävande dagen i hela mitt liv.
Utifrån var jag nog rätt lugn men inuti var hela jag en trasslig, trasig härva.
Jag har gått med gesällen på hjärnan i ett halvår. Inte kunnat släppa det, sett det framför mig varje kväll. Inte velat tänka på datum efter sjätte maj, fått ont i magen när folk nämnt hur fort tiden går. Räknat ner. Månader, veckor, dagar, timmar.. Så var man plötsligt där. Det var den SJÄTTE MAJ och allt kändes helt overkligt. Det är nu det händer! Ett hjärta som klappar så hårt att hela jag sätts i gungning. Darrande händer och skakiga ben. Bara jag inte har glömt nåt. Jag har väl inte glömt saxarna på jobbet?.. Jag har väl sagt till modellerna att det är i dag? Bara dem hittar hit och kommer i tid..Jag får inte komma efter i schemat för då är kört. Fokusera, ett moment i taget. Bara jag inte måste göra om allt är det bra.
Alla som ska göra det känner lika dant. Knappt någon har kunnat äta på morgonen, alla småsvettas, darrar och mår illa.
En oändligt lång dag väntar.
Sista momentet ska vara klart 18.05, klockan står på 07.45. Och jag har varit vaken sen 04.00.
Så drar allt i gång.
Så här i efterhand kommer jag knappt ihåg förmiddagen. Den sprang bokstavligt talat i väg. Jag vet bara att allt var fruktansvärt stressigt och att det blev kalabalik när alla behövde torkhuvar precis samtidigt.
Men jag höll tiden.
Så kom lunchen och man kunde gå upp till ytan och ta ett djupt andetag. Man hade inte en aning om hur något gått, knappt ens vad man gjort. Jag kom inte i håg om jag hade klippt luggen på en modell eller om jag faktiskt glömt bort det.
Eftermiddagen var inte fullt så stressig men alla stora jobb låg där, långhårsuppsättningen, permanenten och klassisk-herr plus vågföningen.
När allt var över stod man bara där. Är det slut nu?
Och luften fyllde mina lungor igen.
Grejer plockades i hop, hår sopades upp.
Och så kom det som kanske var det jobbigaste på hela dagen. Väntan. Väntan på att dem sista modellerna skulle bli bedömda. Väntan på att eximinatorerna skulle överlägga. Väntan på sin tur att gå in och få sin dom. Alla vi, sittandes i varsin stol och bara vänta, inte veta.
Två och en halv timmes väntan.
Åtta stycken hade varit inne före mig, en hade klarat allt. Jag gick in. Fyra eximinatorer och så jag. Allt släppte. Jag var inte ens nervös längre. Nu gick det inte göra nåt, bara sitta där och ta in det dem dömt mig till.
Jag hade missat på två moment, volymfönen och vågföningen. Men jag var inte ens ledsen. Jag hade klarat allt annat! Jag slipper göra om allt!
Jag gjorde mitt allra bästa den här dagen. Jag har aldrig fönat så fina vågor på Erik som jag gjorde då, men jag åkte på att jag valt en modell med för mycket självfall vilket gjorde vågorna orena. Och jag hade fått till världens volym på volymfönen men koncentrerat mig för mycket på att få upp volym från botten och missade för att jag inte fått in topparna ordentligt.
Dem som bedömer är så sjukt hårda. Ändå är jag så otroligt glad! Jag tog mig igenom den sjukaste och mest krävande dagen i hela mitt liv. Jag har nästan ett helt gesällbrev!
Jag kan inte ens jämföra den här nervositeten med hur man kände innan man skulle ta körkort. Det här var så sjukt mycket värre. En tjej som gjorde provet samtidigt sa att hon har fött två barn, och hon gör hellre det igen än hon gör om den här dagen en gång till.
När jag gick därifrån hade tolv av fjorton stycken varit inne på bedömning och bara två tjejer hade klarat allt..Nu vet jag vad det handlar om, jag vet vad jag ska tänka på. Jag måste åka dit igen i oktober och stå där i en timme. Kompletera dem sista två grejerna och sen är det förhoppningsvis över. En timme är ingenting mot dem tio timmar jag stod där i torsdags!